Falukorv...

Sitter på Umeå flygplats och väntar i nästan allt för god tid på att få gå genom säkerhetskontrollen. Kände mig osäker på om jag skulle hitta till flygplatsen, och cyklade hemifrån med en timmes marginal, i verkligheten tog det tio minuter....

Idag hade vi en föreläsning om replikation vilket var intressant, men en inser gång på gång hur lite en faktiskt kan.Gymnasiebiologin och kemin känns så oerhört ytliga nu i efterhand, och jag undrar hur vi någonsin kunde nöja oss med informationen vi fick från våra lärare. Vi nuddade knappt i ämnena, och hur i hela friden kunde vi stressa upp oss över sådana små detaljer och prestationskrav?

Aja.

Idag fick jag även en bit av min världsbild förstörd. I alla mina dagar har jag trott att det är en allmän företeelse att en grillar falukorv över öppen eld när en är ute i skogen. Är en i skogen eller skidbacken och grillar i Sverige så grillar en falukorvsskivor och pinnbröd. Detta känns lika självklart som att Kalle Anka visas på julafton. Detta stämmer dock inte (!) för söder om Östersund är falukorvsgrillning helt främmande! Mina klasskamrater från Stockholm och Göteborg tyckte det lät helt groteskt, och kulturkrocken var total.  Men men...


Förövrigt kan ni kanske ha sett min utbildning i media de senaste dagarna, dock inte i speciellt positiv dager... Under en föreläsning skall nämligen T3:orna i Umeå fått felaktig fakta presenterad, och fått lära sig om att mödomshinnan finns! Några elever i kursen protesterade mot detta, och incidenten uppmärksammades i diverse nyhetskanaler. Genusgruppen på programmet (som jag ingår i) har givetvis tagit allvarligt på detta, eftersom att myten kring mödomshinnan bland annat bidrar till att kvinnor världen över förföljs och mördas. Det har dock blivit lite dålig stämning på Campus eftersom att många anser att incidenten bör ha hanterats helt internt, men förhoppningsvis kommer alla studenter komma till något typ av samförståelse snart. Personligen vet jag inte riktigt hur det borde hanterats, visserligen kommer detta ge universitetet ett sämre rykte, men samtidigt kanske uppmärksamheten bidrar till att fler lär sig att myten är falsk.

Artiklar om händelsen finns att läsa här, här och här.

Jao

Tisdagen spenderades tillsammans med alla T1:or inom hela medicinska fackulteten på universitetet. 450st tror jag de sa att vi var, och trots att vi var en så stor grupp gick det riktigt bra att jobba ihop.
Dagens tema var bemötande, och vi lyssnade på föreläsningar samt samtalade om allt från konflikthantering till andningsteknik. Lite flummigt, men rätt trevligt, och jag fick dessutom hänga med ett par gamla kompisar som går andra  linjer än jag själv. Att träffa studenter inom andra specialiteter än en själv var förövrigt rätt uppfriskande, det märks att vi på programmet snöat in oss rätt väl redan nu efter två månader...

Duggan igår gick fint den med. Vår examinator var rätt avslappnad, så vi i gruppen behövde inte känna oss så spända. Jag fick frågor om Shuttle-mekanik över mitokondriemembran och aminosyror, så det passade mig väl. De värsta frågorna om ren kemi slapp jag alltså, och det är jag rätt glad för. Till tentan i Januari behöver jag nog läsa in mig lite mer på just det.

Placebo

Ett av mina favoritband, Norrlandspoeterna Movits har nu i höst passande nog släppt en låt med medicin-tema. Ibland är tajmingen allt bra härlig.

Den är kanske inte i nivå med Sammy Davis Jr eller Nitrogycerin, men jag tror den kommer växa sig fast.

Två syndrom

Det börjar närma sig dugga nummer ett för oss läkarstudenter här i Umeå. En dugga är ett slags diagnostiskt delprov, som kollar av vilket läge klassen ligger på. Många är riktigt nervösa inför detta prov, men förhoppningsvis går det bra för oss.

Själv känns det dock som att jag lider av impostor-syndrome. Det känns ständigt som att jag inte riktigt hör hemma på universitetet, som att jag egentligen inte kan någonting. I en grupp på nästan 120 personer finns det alltid någon som förstår lärarens resonemang och kan svara på frågor, och ibland känns det som att alla andra elever har ett slags kollektivt kunnande jag inte kan ta del av...

Det stämmer givetvis inte i verkligeheten, men det är lätt att tappa bort sig själv i en så pass stor klass. I själva verket är vi nog alla lika förvirrade och chockade av rena intensiteten på programmet.

Hastigheten är något helt annat än jag upplevt tidigare, men hittills har det varit roligt. I måndags började vi ett nytt Case-arbete om metabolismen, och det avslutades redan imorse då vi hade redovisning. Under dessa tre dagar ska vi alltså lärt oss allt om Citronsyracykeln, B-oxidationen, elektrontransportkedjan,  om shuttlemekanik över membran, om antioxidanter, syreradikaler med mera. Schematiska bilder av metabolismen har jagat mig dygnet runt, i natt vaknade jag upp av en dröm om Cytokrom P450. Det är helt galet och jag älskar det.


Ett annat syndrom har också börjat dyka upp bland oss studenter. Varningstecken för Medical Students' Syndrome/Disease har florerat nu när vi arbetat kring metabolismen, och det är både lite roligt men också skrämande. Detta syndrom är en slags hypokondri som ofta drabbar läkarstudenter då de läser om diverse symptom och sjukdomstillstånd, och att det skulle förekomma även här  var väl inte oväntat...

Kemiväggen

Plugget har minst sagt dragit igång nu. Före denna vecka trodde jag verkligen att jag kunde det här med att plugga, att jag hade tekniken, fokus, och förmågan. Det känns lite som att en har gått in i en vägg av biokemi nu.

Kursen känns inte jättemastig, men det är nog upplägget jag är ovan vid. Föreläsningarna tycker jag går fint, där känns allt material lättförstått och det går rakt in i skallen. Mestadelen av det vi ska lära oss behöver vi studenter dock pressa in i våra huvuden under egen tid, och det är där skon skaver.

Det är svårt att veta vad en ska plugga på eller lägga tid på, när det enda vi har att gå på är ett par meningar i en veckoplan, och att försöka ta sig igenom studielitteraturen är inte heller någon lätt process. Jag trodde ju att jag kunde sådant här, att skriva bra anteckningar har ju varit min grej.

Men men, jag känner igen mig själv i hjälplösheten, och det ger mig en typ av trygghet. Känns idag faktiskt mycket likt mina första veckor utomlands som utbytesstudent för snart tre år sedan. När jag reste iväg till Storbrittanien trodde jag ju också att den upplevelsen skulle gå smärtfritt, för jag kunde ju engelska redan innan. Host! Så var ju inte riktigt fallet, men eftersom att det året ändå gick bra i slutändan bör dessa studier lösa sig även de.


Det har ju dock hänt mycket trevliga saker också sedan jag sist skrev. I helgen träffade jag massor av gamla kompisar från gymnasiet, och det var kul att hänga med dem igen. Har även varit på diverse föreningsmöten, och njutit av höstsolen bäst det gått.