Det börjar närma sig dugga nummer ett för oss läkarstudenter här i Umeå. En dugga är ett slags diagnostiskt delprov, som kollar av vilket läge klassen ligger på. Många är riktigt nervösa inför detta prov, men förhoppningsvis går det bra för oss.
Själv känns det dock som att jag lider av impostor-syndrome. Det känns ständigt som att jag inte riktigt hör hemma på universitetet, som att jag egentligen inte kan någonting. I en grupp på nästan 120 personer finns det alltid någon som förstår
lärarens resonemang och kan svara på frågor, och ibland känns det som
att alla andra elever har ett slags kollektivt kunnande jag inte kan ta
del av...
Det stämmer givetvis inte i verkligeheten, men det är lätt att tappa bort sig själv i en så pass stor klass. I själva verket är vi nog alla lika förvirrade och chockade av rena intensiteten på programmet.
Hastigheten är något helt annat än jag upplevt tidigare, men hittills har det varit roligt. I måndags började vi ett nytt Case-arbete om metabolismen, och det avslutades redan imorse då vi hade redovisning. Under dessa tre dagar ska vi alltså lärt oss allt om Citronsyracykeln, B-oxidationen, elektrontransportkedjan, om shuttlemekanik över membran, om antioxidanter, syreradikaler med mera. Schematiska bilder av metabolismen har jagat mig dygnet runt, i natt vaknade jag upp av en dröm om Cytokrom P450. Det är helt galet och jag älskar det.
Ett annat syndrom har också börjat dyka upp bland oss studenter. Varningstecken för Medical Students' Syndrome/Disease har florerat nu när vi arbetat kring metabolismen, och det är både lite roligt men också skrämande. Detta syndrom är en slags hypokondri som ofta drabbar läkarstudenter då de läser om diverse symptom och sjukdomstillstånd, och att det skulle förekomma även här var väl inte oväntat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar